chunkymonkey

Sorg, glädje, frustration, ilska ja alla känslor har jag kännt i mitt relativt korta liv. Tankar har mognat, resonemang har omvärderats.

Jag har kämpat och gått vidare ur striden. Men ett hål som aldrig kommer att fyllas. Den del av mitt hjärta som är ett svart hål som aldrig växer igen.

Det hålet består av att inte ha någon pappa. Min riktiga pappa dog i cancer när jag var 16 år. Men det är inte han jag sörjer, utan att gå in på detaljer. Kan jag väl säga att vi inte hade något förhållande till varandra. Men alla som saknar något i sitt liv vet innebörden av saknaden.

Jag levde länge med frustrationen, besvikelsen. Men inte föränns nyligen har jag kunnat acceptera detta. Det som denna insikt har gätt mig, är att vikten av min som pappas närvaro är direkt avgörande för hur mina barns uppväxt kommer bli. Bara att sitta i soffan när mina tonåringar kommer hem på lördagskvällen. Eller att berömma mina barn och ge dem bekräftelse. Jag kommer alltid finnas där för dem vad som än händer. Och det kommer jag låta dem veta.