chunkymonkey

När jag blev pappa för första gången:
Vi hade väntat och väntat, räknat dagar och spekulerat. Vilken dag skulle vår lilla bebis komma. Så kom äntligen dagen med stor D. Vi åkte in till förlossningen. Både med förvantan, men även en viss rädsla för hur allt skulle gå. Värkarbetet var långt och mycket jobbigt för Ida. Det var alldeles för mycket personal i förlossningssalen.

Jag försökte vara ett stöd för Ida. Kände mig maktlös, och som jag inte visste vad jag skulle göra. Till slut fick Ida börja krysta, också nu var det jobbigt och det hände inget. Jag själv fick sätta mig ner flera gånger. Så tagen av den stressade situationen, men jag grät även för att situationen var så känslosam.

Wiljas hjärtslag gick ner, så barnmorskan fick hjälpa till med sugklocka. Äntligen kom Wilja ut de fick klippa av navelsträngen direkt. Den var virad runt halsen. Men Wilja började inte skricka, så personalen rusade iväg med henne till ett akut rum. Jag var livrädd, varenda sekund kändes som en minut. Hon fick syrgas och de sög rent luftgångarna. Och äntligen började hon skrika.

Men jag glömmer aldrig när jag bar Wilja i mina armar tillbaka till Ida. Och jag med gråten i halsen sa att vi fick en flicka <3

Det var efter denna händelse som jag kom på namnet Wilja :)